QuikSilver BowlRiders
Förra helgen begav jag mig med tåget till stora staden Malmö för att besöka Stapelbäddsparken och QuikSilver BowlRiders. Vi pratar skateboardtävling alltså.
Med beskrivningen att ta till höger från stationen och ta sikte på Turning Turso begav jag mig ut på Malmös gator, bakgator, trottoarer, parkeringar och gräsmattor. Malmöiter ter vara sällsynt dåliga på att plocka upp efter sina hundar. Stövlar var nästan ett nödvändigt redskap för att ta sig fram på endel ställen.
Något vilse hittade jag en söt korvförsäljare som jag förstod var på väg dit som jag förföljde. Jag borde kanske ha köpt en korv som tack? Läktarna var nästintill fulla och åkarna värmde upp så min tidsoptimism var svagt överdriven. Jag lyckades dock med att trycka ner mig tillsammans med några unga killar som jag tjuvlyssnade på, då fick jag veta att killen i kamoflagejackan var Omar Hassan. Mycket känd fick jag veta av mitt tjuvlyssnande.
Åkarna hann inte mer än värma upp förrän regnet verkligen öste ner över oss. Tävlingen fick ta en paus på 1½ timme i väntan på bättre väder och läktarna tömdes rätt snabbt. Saken är ju den att det inte finns så mycket att göra i Stapelbäddsparken i ösregn. Det enda intressanta är Maxi som fick sin beskärda del av besökare. Själv tyckte jag att jag hade tid att beskåda Turning Turso trots allt regn. Jag hittade en hel busslast med kameror och tillhörande människor, sällade mig till dem och tog några bilder som är deprimerande grå. Sedan begav jag mig till Maxi o köpte lite proviant. Nu hade det lyckats bli uppehållsväder och åskadarna stömmade tillbaka till läktarna. Tyvärr strömmade de snabbare än mig och jag fick stå upp resten av tävlingen. Nu i sällskap med en bunt yngre tonåringar men jag fick iaf veta när det var dags att säga OOOOO och klappa händerna begistrat.
Efter att en stor "hårfön" plockats fram och vattnet torkats o skrapats så kunde åkarna värma upp igen och tävlingen börja. Sägas bör att man kan åka med gips, sägas bör också att det finns många underliga huvudbonader, huvudbonader som ser ut som om de gjorts på slöjden men som troligen kostar en mindre förmögenhet.
Mina försök som skateboardfotograf har mycket övrigt att önska men det ska ju va en första gång för allt. Jag hittade min favorit i alla fall, Daniel Carpone från Italien. Under"barnet" Omar Hassan som alla pratade om var inget speciellt tyckte jag. Efter flera avbrott och torkande och fall och brädor som flyger och publik som vrålar och ett möte med en gammal klasskamrat så vann Daniel Cardone tillslut och jag hade missat ett tåg och begav mig ut på "nu ska jag se om jag kan hitta tillbaka" - vandring. Sägas kan att jag hittade nästan tillbaka och att det inte var samma väg som jag kom dit. Däremot så hittade jag ett museum och en tant som kunde mig visa rätt väg till stationen när jag örlade runder bland Malmös gator så jag kom hem tillslut och insåg att mitt fotograferande behöver jag öva på.
Med beskrivningen att ta till höger från stationen och ta sikte på Turning Turso begav jag mig ut på Malmös gator, bakgator, trottoarer, parkeringar och gräsmattor. Malmöiter ter vara sällsynt dåliga på att plocka upp efter sina hundar. Stövlar var nästan ett nödvändigt redskap för att ta sig fram på endel ställen.
Något vilse hittade jag en söt korvförsäljare som jag förstod var på väg dit som jag förföljde. Jag borde kanske ha köpt en korv som tack? Läktarna var nästintill fulla och åkarna värmde upp så min tidsoptimism var svagt överdriven. Jag lyckades dock med att trycka ner mig tillsammans med några unga killar som jag tjuvlyssnade på, då fick jag veta att killen i kamoflagejackan var Omar Hassan. Mycket känd fick jag veta av mitt tjuvlyssnande.
Åkarna hann inte mer än värma upp förrän regnet verkligen öste ner över oss. Tävlingen fick ta en paus på 1½ timme i väntan på bättre väder och läktarna tömdes rätt snabbt. Saken är ju den att det inte finns så mycket att göra i Stapelbäddsparken i ösregn. Det enda intressanta är Maxi som fick sin beskärda del av besökare. Själv tyckte jag att jag hade tid att beskåda Turning Turso trots allt regn. Jag hittade en hel busslast med kameror och tillhörande människor, sällade mig till dem och tog några bilder som är deprimerande grå. Sedan begav jag mig till Maxi o köpte lite proviant. Nu hade det lyckats bli uppehållsväder och åskadarna stömmade tillbaka till läktarna. Tyvärr strömmade de snabbare än mig och jag fick stå upp resten av tävlingen. Nu i sällskap med en bunt yngre tonåringar men jag fick iaf veta när det var dags att säga OOOOO och klappa händerna begistrat.
Efter att en stor "hårfön" plockats fram och vattnet torkats o skrapats så kunde åkarna värma upp igen och tävlingen börja. Sägas bör att man kan åka med gips, sägas bör också att det finns många underliga huvudbonader, huvudbonader som ser ut som om de gjorts på slöjden men som troligen kostar en mindre förmögenhet.
Mina försök som skateboardfotograf har mycket övrigt att önska men det ska ju va en första gång för allt. Jag hittade min favorit i alla fall, Daniel Carpone från Italien. Under"barnet" Omar Hassan som alla pratade om var inget speciellt tyckte jag. Efter flera avbrott och torkande och fall och brädor som flyger och publik som vrålar och ett möte med en gammal klasskamrat så vann Daniel Cardone tillslut och jag hade missat ett tåg och begav mig ut på "nu ska jag se om jag kan hitta tillbaka" - vandring. Sägas kan att jag hittade nästan tillbaka och att det inte var samma väg som jag kom dit. Däremot så hittade jag ett museum och en tant som kunde mig visa rätt väg till stationen när jag örlade runder bland Malmös gator så jag kom hem tillslut och insåg att mitt fotograferande behöver jag öva på.
Kommentarer
Trackback