Stalkerannas julkalender del 24

Snön föll allt tätare och tätare under julaftons morgon. När det runt tiotiden också började att blåsa så insåg kvinnan att hon inte skulle få hem sin man i tid till jul. Han hade ringt under gårdagen för att tala om att planet inte kunde lyfta men att han blivit lovad en plats på julafton. Problemet var nu att snön yrde igen vägarna och bilarna stod fastkörda utmed vägkanterna på vissa ställen. Därför satt han fast på flygplatsen, han hade i alla fall haft tur att få plats på flygplatshotellet.

 


De tre tanterna tittade också oroligt på snöfallet. Tågen var redan inställda och de insåg att de inte skulle kunna ta sig ifrån staden och därmed få fira julafton i en främmande stad. Men de hade besöket hos DRAMA att se fram emot, Caspian och Melker stod och friserade sig och valde ut de snyggaste kläderna, sådana kläder som är värdiga att få möta DRAMA.

 


 

Två timmar senare efter ett besök på Burger King stod de utanför en mack för att köpa julklappar till DRAMA, de hade kommit på att de inte kunde komma tomhänta till en sådan berömdhet. Balthazar hade bestämt att han skulle ge bort sin kungakrona som han försett sig med på Burger King, Casper och Melker hade däremot svårt att hitta lämpliga presenter på macken. Tillslut så bestämde sig Caspian för en glittrig Wunderbaum eftersom det ändå var en gran och det var jul och Melker lyckades övertala biträdet att sälja sin hyacint.  

 


Samtidigt som de tre tanterna trampade runt på macken så förstod kvinnan att det var dags. Hennes barn ville komma ut just idag av alla dagar och en hel vecka tidigt. Kvinnan ville inte föda barnet självt men insåg att hon inte hade mycket val, hennes man satt fortfarande fast på hotellet. Hon hade ringt efter taxi men fått beskedet att de inte körde på grund av vädret och hon hade därför fått ringa efter ambulans. Det var inte ett hoppfullt besked hon fått, vädret hade orsakat både olyckor och trafikkaos och det var inte lättare för ambulansen att ta sig fram än för andra bilar. Caspian och Xerxez satt i soffan och såg hur kvinnan oroligt gick runder i lägenheten.


 

-        Vi måste skaffa hjälp. Hon kan inte gå här ensam.

-        Men det är snö överallt, vad kan vi göra.

-        Tänk! Tänk!

-        Jag gör ju det….

-        Vendela!

-        Nä, Xerxez. Jag heter Xerxez.

-        Vi ska hämta Vendela alltså!

-        Jaha.. men kom då! Vad väntar du på?

 


Mitt i grötkokningen fick Vendela ”plötsligt” för sig att hon skulle gå och se hur det var med Vendela. Inte kunde hon ana att Caspian och Xerxez sa till henne att göra det, för det är ofta så att när en människa får en ”plötslig” idé eller invigelse då är tomtar eller änglar inblandade.

 


Strax efter att Vendela satt kvinnan i en fåtölj och lugnat henne så ringde det på dörren. I tron att ambulansen lyckats ta sig fram så öppnade hon dörren men istället för hjälp så stod tre nersnöade unga killar utanför hennes dörr med en översnöad hyacint i handen. Strax därefter blev det lite kaosartat för dem alla. De tre tanterna var inte beredda på att en gravid kvinna med värkar skulle öppna dörren och den gravida kvinnan var inte beredd på att möta sina fans i den situationen. Som vanligt så lyckades Vendela få ordning på situationen och en halvtimme senare stod de tre i köket och förberedde lunch med kvinnan försökte slappna av. Det gick mycket bättre efter att Vendela berättat att hon jobbade på förlossningen.

 


Jullunchen avverkades framför tv: n där DRAMA åt mellan värkarna och de tre var stolta över att de hade lagat mat åt henne. De hade flera gånger försökt att gå därifrån eftersom de tyckte att de var lite väl mycket ivägen men Vendela hindrade dem varje gång och sa åt dem att inte vara dumdristiga och gå ut i ovädret. Sedan skällde hon lite till för att de gått till DRAMA från första början och muttrade över oansvariga ungdomar.

 


Efter Kalle Anka insåg kvinnan och Vendela att hon skulle komma att föda hemma. Under dagen hade de försökt få tag i hennes man utan att lyckas. Detta hade spätt på hennes oro. Hon kunde inte förstå varför hennes man inte svarade. När de ringt hotellet så hade de bara sagt att han inte svarade i sin telefon men var han befann sig kunde de inte svara på, de visste inte om han var kvar på hotellet eller inte. Bara att han inte checkat ut.

 


Allt detta följdes av Caspian och Xerxez som andäktiga åskådare. Xerxez var till och med trevlig och precis som han var innan han började umgås med Angelos svarta vänner.


 

       Det kommer någon! sa de plötsligt båda två samtidigt.

       Kan det va ambulansen.

       Nä. Det är bara en person.

       Vem kan det då vara?

       Jultomten?

       Jättekul. sa Caspian ironiskt.

 


När det ringde på dörren hoppade alla till och de tre tanterna rusade mot dörren. En man i orange overall stod utanför dörren och tittade på dem. De tre tanterna tittade tillbaka, vad gjorde snöskottaren här, borde inte han skotta fram vägar.


 

-        Har du skottat vägen för ambulansen? Är den här?

-        Ambulansen?

-        Ja, ambulansen. Det är snart dags! Är den här eller inte?

-        Jag förstår inte vad du pratar om. Jag är här för att träffa min fru. Vilka är ni och vad gör ni i min lägenhet?

-        Du är DRAMAS man!

-        Ja! Vilka är ni och var är Daniella?

-        Hon föder ju!

 


Mannen trängde sig in genom dörren och med de tre tanterna i hälarna slängde han sig in i sovrummet.
 

 

-        Älskling!

-        Valentino! Du är här. Var kom du ifrån? Hur kom du hit?

-        Jag har åkt plogbil! Jag övertalade en man att jag fick åka med honom och sedan så har jag bytt utefter vägen tills jag kom hit. De gjorde en telefonkedja och byttes av efter vägen. Fast nu är jag skyldig massor med skivor med autografer på…

-        Du är inte klok. Jag älskar dig.

 


De tre tanterna placerade sig framför tv: n tillsammans med Caspian och Xerxez och tittade på en julkonsert från Assisi. Någonstans mitt i konserten hörde de barnskrik från sovrummet och en stund senare kom en stolt fader med tårarna rinnande nedför kinderna ut med en liten pojke.


 

-        Får jag lov att presentera min son?

 


De tre tanterna tittade på det röda och skrynkliga barnet som låg i hans famn.
 

 

-        Så söt.

-        Vad ska han heta?

-        Casper?

-        Vi har inte bestämt oss än.

-        Vem är det som sjunger så vackert? DRAMA ropade inne från sovrummet.

-        Det är Noa ifrån San Francesco i Assisi. Det är Ave Maria… någon specialversion.

-        Jag heter Maria Daniella faktiskt. ropade DRAMA.

-        Skulle inte Noah kunna vara ett fint namn? sa Valentino.

-        Noah skulle vara ett jättefint namn. Kom nu hit med Noah till mig. Jag saknar honom.


 

Valentino gick in i sovrummet med sin nyfödde son i tonerna till Ave Maria och de tre tanterna och Vendela skålade i nyårsaftonens champagne.
 

 

       Det känns underligt. sa Xerxez till Caspian

       Underligt hur då menar du?

       Det liksom pirrar i hela kroppen.

 


Caspian tittade upp på Xerxez som svävade runder i taket. Sedan pekade han med en darrande hand och sa med en ännu mer darrande röst; Din vinge! Titta din vinge! Xerxez vände blicken mot vingen som strålade i ett guldaktigt sken. Ljuset pulserade fram och tillbaka över vingen och de kunde se hur den ändrade färg från gråaktig till vit samtidigt som den rätade på sig.
 

 

       Du får din vinge! Vad har hänt?

       Det är som de sa! När ett barn föds på julafton under eget tak så läker vingen!

       Och de tre vise männen kom med gåvor.

 


De tittade på de tre tanterna som gav en glittrig julgran, en krona av guldpapp och en väldoftande hyacint till den nyblivna modern.


 

       Jag måste ge mig av. Ge mig av till min värld. God Jul, hör av dig om du behöver hjälp någon gång, med litet eller stort. Det är bara att ropa. Jag har jour twentyfourseven.

       God Jul. viskade Caspian och vinkade farväl till sin vän.

  

Stalkerannas julkalender del 23

De tre tanterna hade letat sig genom staden utan resultat. De började inse att det kunde vara snodd på omöjligt att finna DRAMA. Deras sista ledtråd var en hälsokostaffär men den hade ironiskt nog varit stängt pga sjukdom när de gått dit. Detta var deras sista chans, de hade bestämt sig för att ta tåget hem ikväll om de verkligen inte fick tag i en superledtråd.



          –       Titta! Lampan är tänd!

–       Helt otroligt. De är friska igen!

–       Har vi tur denna gången då?

–       Denna gången har vi tur!

 


De tre tanterna stegade in i hälsokostaffären och började sin utfrågning. Bredvid dem stod Xerxez och lyssnade på vad som sades. Han hade smugit efter de tre tanterna och sett deras misslyckade försök att få tag i DRAMA. Så mycket visste han att DRAMA var samma kvinna som bodde i hans hus. Inte heller i hälsokostaffären fick de napp och nu var de uppgivna. Xerxez hörde dem diskutera sin hemresa och fick en ingivelse. Han ställde sig bredvid dem och sa högt till dem att gå in till caféet bredvid och fråga. Ingen av de tre tanterna reagerade och Xerxez sa igen att de skulle gå in på caféet. När det fortfarande inte kom någon reaktion så skrek han åt dem och sedan hoppade han upp och ner och viftade med armarna samtidigt som han skrek allt vad han kunde på ett språk som inte är värdigt änglar. Då tittade plötsligt de tre tanterna på varandra och sa samtidigt; Vi går in på caféet! Sedan skrattade de och travade glatt in genom dörren.

 


Xerxes stod häpen kvar utanför innan han skyndade in. Han kunde inte utläsa om de hade hört honom eller om det var kakorna som lockade, han var dock benägen att tro det senare när han såg deras dräglande blickar över kakorna.
 

 

-        Ja, jag skulle ju kunna tänka mig en sådan. sa Balthazar och pekade. Eller en sådan.

-        Eller en sådan. fyllde Melker i.

-        Fokusera! Casper röt till och fick de andra att hoppa till. Vi har väsentligare saker att ta hand om än kakor! Fast den där ser god ut. lade han sedan till och pekade.

-        Kan jag hjälpa er med något? En äldre dam tittade fram bakom kakorna. Hon såg ut att höra till inredningen.

-        Vi letar efter DRAMA… Casper rotade i fickan efter fotot.

-        Vill ni köpa dammsugare? Hur många?

-        Nej, vi letar efter DRAMA. Han höll upp kortet.

-        Jasså hon, hon brukar komma in här och köpa kanelbullar.

 


De tre tanterna tittade på varandra. Detta var en utveckling de inte väntat sig.
 

 

-        Vet du var hon bor?

-        Jag tror att hon bor på Eksjöområdet.

-        Tack! Tack! Tack!

      


De tre tanterna rusade ut ur affären och började traska mot Eksjö. Nu skulle det läsas namnskyltar. När klockan var tio på kvällen insåg de att det var betydligt svårare än de trott. Eksjö var inte stort men portarna hann låsas innan de hann kolla igenom alla och de hade nu bytt taktik. Två minuter i tolv skrek Balthazar till.


 

-        Titta! Där är hon! Han pekade mot ett upplyst fönster. Efter att ha kollat in genom vad som kändes som 100-tals fönster så kände de sig som brottslingar men det var verkligen värt det.

-        Jag svimmar… viskade Casper. Helt otroligt.

-        Vad ska vi göra?

-        Vi får vänta tills imorgon. sa Balthazar. Det är ju julafton men om vi är snabba och bara säger God Jul?

-        Ska vi inte stanna här så att hon inte åker iväg?

-        Nej, det ska vi inte. Nu ska vi äta och sova! Balthazar drog resolut iväg med de båda andra. Imorgon ska vi träffa DRAMA!


Stalkerannas julkalender del 22

Kvinnan kände sig känslodelad, dels så saknade hon sin granne och dels så kände hon en stark aggression för vad hon gjort henne. Att hon dessutom inte hade någon att dela dessa känslor med gjorde det än jobbigare. Hon hade sett sin granne när hon gick in och ut och sett hur hon sneglade upp mot kvinnans fönster. Då hade hon backat in i lägenheten och hoppats att kvinnan inte hade sett henne stå och titta som en annan spion.

 


Hon längtade intensivt efter sin man som skulle komma hem under morgondagen, även om hon inte ville erkänna det så oroade snön henne. Även i Europa så hade det snöat ovanligt mycket och flyget drogs med många förseningar, inställda turer och strandsatta passagerare. Hennes man hade i alla fall turen att kunna återvända till sina släktingar om han inte kom med planet.

 


Hon hoppade till när det ringde på dörren. Med bävande steg gick hon mot den och tittade ut genom kikhålet, vem skulle hon få se där ute? En pepparkaksförsäljande unge, en journalist eller … hon kände ett glädjerus i kroppen när hon såg vem det var. Vendela stod utanför dörren med famnen full av något som hon inte kunde se. Hon öppnade dörren och log prövande mot kvinnan som balanserade flera stora pärmar i famnen. Innan hon hann säga något så började de glida och kvinnan sträckte ut händerna för att ta emot dem. Tillsammans så lyckades de balansera in högen till köksbordet där de dumpade den.


 

       Förlåt. Jag skulle ha sagt sanningen från början men jag ville inte skrämma iväg dig. Du såg så ensam ut.

       Jag var ensam.

       Jag har en hemsida på nätet. Du har kanske hört talas om den? Daniellas vänner heter den.

       Näää. sa kvinnan dröjande. Det ringer ingen klocka.

       Inte? Jag pratade med din manager efter det här med tabletterna och allt rabalder och han lovade att tala om det för dig.

       Ännu en anledning till att sparka den impotenta idioten?

       Impotenta? Vendela tittade frågande på henne.

       Inkompetenta menar jag! Kvinnan skrattade. Men han är nog impotent också!

 


De båda kvinnorna skrattade och det var som om det aldrig hade hänt något mellan dem. Vendela visade kvinnan sina pärmar med artiklar och visade henne den svarta pärmen med artiklar där hon ansåg att kvinnan blivit orättvist behandlad. Sedan visade hon hemsidan med Daniellas vänner och kvinnan insåg att hon hade ett mycket större stöd än hon någonsin kunnat ana.


Stalkerannas julkalender del 21

De tre tanterna hade kommit fram till staden. Trots att de inventerat sina kontakter och sina kontakters kontakter så hade de inte hittat någon de kunde bo hos. De hade istället hyrt in sig på ett B&B som låg ganska centralt. Det var skönt att pusta ut framför brasan efter att han vandrat genom staden i snöstorm. Samtidigt som de satt och tinade upp så sneglade på nyheterna och vädret och insåg att det lovades snö ända fram till annandag jul.


 

-        Det blir mycket snö av det där. Vi kommer att bli insnöade och dö. Jag är säker på det!

-        Det kan jag inte tänka mig! Det är ju mitt i stan.

-        Kan vi göra snögubbar?

 


De andra tittade på Melker, varför Melker ville göra snögubbar kunde de inte förstå. Å andra sidan så sov han och kunde inte hållas ansvarig för sina uttalanden. De lät Melker sova medan de själva planerade sin jakt.


 

-        Var kan man hitta en artist?

-        Där man sjunger?

-        Fast hon sjunger inte längre..

-        Hon kanske har abstinens. Var skulle hon kunna sjunga?

-        På konserthuset? I kyrkan?

-        Mmm… var går man till fler för ställen?

-        Jag vet inte riktigt, någonstans där man minns en person?

-        Hälsokostaffären kanske? Visst stod det att DRAMA åt det där pillret. Du vet de som åkte fast för att de utnyttjade ett känt namna?

-        Åt hon verkligen det då?

-        Ingen aning. Vi får väl chansa och se?

-        Väck den där slumraren så vi kommer igång.

 


Ute snöade det fortfarande men inte lika mycket. Nu seglade istället stora flingor ner mot dem där de gick bredvid varandra. Stan var full med folk som stressade fram med händer fyllda av påsar. Det märktes att det snart var jul.


 

-        Kommer vi hem till jul? frågade Melker plötsligt.

-        Jag vet inte. svarade Casper

-        Men vi måste vara hemma till jul! Melker lät plötsligt desperat. Vi firar alltid jul hos mormor o morfar på landet och alla kommer det. Vi måste hinna hem till jul.

-        Vi ska hinna hem till jul ska du se. Balthazar korsade fingrarna bakom ryggen och hoppades att han hade rätt.

  

Stalkerannas julkalender del 20

Caspians julfest hade gått över all förväntan. Trettio tomtar hade trängts hemma hos honom och de hade ätit gott och dansat. Varje gång de sågs så var Caspian förvånad över att det fanns så många tomtar i hans stad. Det var egentligen bara en sak som hade slagit sordi på hans julstämning. Under kvällen hade flera tomtar kommit fram till honom och sagt att de sett Xerxez. Alla i staden kände ju till ängeln med den brutna vingen så han hade det svårt att ta sig runt utan att någon såg honom.

 


Nu satt Caspian och funderade över vad han fått höra av de andra tomtarna. Det som oroade honom mest var den svartklädda ängeln som han synts med, säkerligen samma ängel som han själv sett på vinden. Det fanns bara ett fåtal svartklädda änglar i staden och de hade inget gott rykte. De flesta svartklädda änglar hade medvetet gjort en annan människa illa genom sina lögner. De hade ett eget sällskap som de kallade Angelos svarta änglar efter sin ledare. Dessa änglar var inte accepterade av de andra som rörde sig i samma värld.

 


Caspian kunde inte förstå vad Xerxez kunde ha gemensamt med dem. Även om Xerxez gjort fel så var han långt ifrån en svartklädd ängel. Tydligen hade de setts på stadens sjukhus, på stadens bibliotek och på stadens barnavårdscentral. Caspian kunde inte finna någon logik i deras beteende. Vanligtvis så rörde sig de svartklädda änglarna runt ungdomarna på glid och hemma hos knarkare som plötsligt fick en uppenbarelse om att polisen var på väg och alltså inte hade något knark hemma när polisen kom. De svartklädda ansåg sig vara de utstöttas skyddsänglar.

 


Om Caspian hade uppfattat det rätt och lagt ihop det han hört och verkligen fått två plus två till fyra så hade Xerxez och Angelo utarbetat någon sorts överenskommelse. Oavsett denna överenskommelse så kunde den inte vara bra för Xerxez, det var Caspian övertygad om.

 


Stalkerannas julkalender del 19

Kvinnan och Vendela hade bestämt att de skulle titta på julkonserten på tv tillsammans. Nu satt de i soffan och bara njöt av musiken. Det snöade igen, stora flingor dalade sakta ner och förvandlade marken till ett mjukt bomullslandskap.


 

-        Jag undrar om det kommer att snö fram till jul.

-        Ja, man kan verkligen undra. Det har verkligen snöat mycket i år.

-        Denna sång är underbar, så mäktig. Jag älskade när du sjöng den på din julplatta.

 
 

De båda kvinnorna stelnade till samtidigt. Tankarna for runder i kvinnans huvud. Hon hade hela tiden trott att hennes granne inte visste vem hon var eller vad hon sysslade med. Hon insåg att hon var naiv som trodde något sådant. Vad hade fått henne att tro att en kvinna som var hennes stora målgrupp inte skulle känna igen henne. De hade aldrig talat om vem de var och vad kvinnan jobbade med och nu förstod kvinnan varför. Hennes granne hade vetat hela tiden. Hon kände sig plötsligt yr och hörde långt borta hur grannen pratade men hon kunde inte höra vad hon sa.


 

Efteråt var hon inte säker på vad hon sagt till sin granne. Hon var bara plötsligt medveten om att hon satt ensam i soffan och att hennes granne hade gått. Hon hade verkligen trott att de var vänner för att de tyckte om varandra, hon hade trott att det inte fanns några baktankar med deras vänskap. Hur hade hon kunnat låta sig luras igen? Hon kände sig så dum där hon satt i soffan. Vem visste vad kvinnan fått reda på och sålt till pressen, snart skulle de komma och ringa på hennes dörr. Hon orkade verkligen inte med pressen just nu, kanske borde hon flytta. Hon skulle hinnan flytta innan hennes man kom hem, de kunde kanske bo på ett hotell under julen. Eller på en gästgivargård långt ute på landet i stillheten.


 

Först var hon tvungen att ta reda på hur stor skada hennes oförsiktighet hade orsakat. Hon ringde sin manager.


 

-        Hej, det är Daniella. Hur går det i Göteborg?

-        Daniella! Hon kunde höra att hennes manager inte väntat ett samtal från henne. Jo, det går bra. Försäljningen har ökat, julskivan går upp. Reklamen på Radio Reklam har verkligen fått önskad effekt.

-        Så bra då men det var inte riktigt vad jag menade. Vad säger pressen? Letar de fortfarande.

-        Det har lugnat sig nu mot jul. Vi får några samtal i veckan men inte som innan. De får inte tappa intresset för dig det vet du! Hon kunde höra hur hans affärssinne kom fram, han hade inte alls var överens med henne och hennes man om hennes timeout. En glömd artist är en glömd artist, det går inte att göra något åt det. Du måste förstå att du måste jobba med dem, om de inte skriver om dig så finns du snart inte mer. Du borde faktiskt visa sig innan jul, jag tror att det hade varit bra. Ett hemma hos reportage, visa familjelyckan och så vidare och så vidare. Du vet precis vad jag menar. Hennes manager fortsatte att mala på och kvinnan visste precis varför han skulle få sparken väldigt snart.

-        Vad jag vill veta är om någon har ringt och sagt sig ha en källa som vet var jag bor eller något liknande. Hon avbröt honom abrupt.

-        Nej, inget sånt alls. Denna vecka har ingen hört av sig och veckan innan så var det bara de vanligt. Inget konstigt alls. Jag tar alla samtal om dig så jag vet. Hon kunde höra på honom att han försökte lugna henne.

-        Bra. Vi hörs efter jul. Hon kunde höra hur sammanbiten hon lät och hon lade på luren innan han säga något mer. Hon kunde se honom framför sig där han satt med luren  i handen och tittade på den som om han väntade på att hon skulle hoppa fram och säga titt ut.


Stalkerannas julkalender del 18

Caspian stod i sin boning och satte upp julbonader. De äldsta var av tyg och broderade av hans mamma. Caspian var lite besatt av julbonader och samlade friskt. Med tanke på hans ålder så hade han också en ansenlig hög att sätta upp i köket. Det var viktigt att han fick upp dem eftersom han hade bjudning på kvällen. Tomtar från när och fjärran skulle komma och fira julen lite tidigare eftersom tomtar alltid är hemma på julen. Under julen finns det mycket för en tomte att göra även om han numera bor i staden. Hur ofta fick han inte höra ”Vilken tur vi hade att ljuset slocknade!” när det i själva verket var han som gått runt och släckt ljusen när människorna sov.

 


Caspian sträckte på sig, det knakade lite när han gjorde det men nu satt alla bonader uppe och han kunde ta det lugnt resten av dagen. Knytkalas var en välsignelse ansåg han och tittade över sitt förråd med dricka. Det skulle räcka om så 100 tomtar kom gåendes genom snön. Han satte sig i gungstolen och funderade på vad han skulle göra med resten av dagen. Han ville inte gärna besöka Xerxez. Sedan han hade fått honom att spela för kvinnan hade han undvikit honom även om han egentligen inte ville erkänna det ens för sig själv. Han kände på sig att det var något som inte stämde där uppe på vinden och i sin egenskap av hustomte som var tvungen att veta allt i ett hus för säkerhetens skull, han intalade sig att det var så i alla fall, så hade han begett sig upp till vinden igen efter att han lämnat Xerxez. Även om han smugit tyst som bara tomtar kan så var han säker på att någon hört honom och gömt sig på vinden, dessutom så fanns det tydliga spår av att det inte längre var en utan två som uppehöll sig på vinden.


-        Jag ska baka pepparkakor! sa han högt till sig själv och log förnöjt åt sin idé.

 

En timme senare stod han och skar konstnärligt ut den ena     pepparkakan efter den andra samtidigt som han gnolade för sig själv. ”Pepparkakor är det bästa som finns” tänkte han för sig själv medan han smakade på dem. ”Det är riktigt gott”.

 

När han även hade pepparkakor så att det räckte för 100 tomtar tog han kvasten och sopade rent utanför sig boning, han mindes nog vad som hänt när gammeltomten halkat hemma hos Edvald, då hade Edvald inte fått komma på några julfester på 50 år. Även i en tomtes liv är det länge.

 


Han passade på att kasta ut lite mat till fåglarna och stod och beundrade dem när ett par gick förbi.

 

-        Luktar det inte pepparkakor?

-        Jo, du har rätt det gör det.

-        Undra vem som har bakat, det måste va ordentligt, inga fönster öppna och det luktar ändå ut.

-        Underligt..

-        Det kanske är tomten? Mannen skrattade till

-        Tyst! Du vet vad jag tycker! Sluta retas med mig för det. Hemma på gården hade vi en tomte och det finns säkert i stan också.

-        Visst älskling, visst älskling, självklart är det så.

  

Caspian fick hindra sig själv från att kasta kvasten på mannen för vad skulle han tro om han fick en kvast i tomtestorlek i nacken.

 

Stalkerannas julkalender del 17

Tre av de fyra ljusen i staken var tända och spred ett varmt sken omkring sig i tv-rummet. Kvinnan satt i soffan och pratade med sin man som snart skulle komma hem.



-       
Jag är stor som ett hus nu.. eller jag är ju ett hus i och för sig. tillade hon och skrattade. 

-        Det är kanske många på en gång. Sex stycken är väl lagom?

-        Sex stycken är du inte klok? En räcker så bra så. Tänk sex stycken som vill ha mat på samma gång, jag är ingen ko!

-        Inte ens en söt ko som i Ferdinand?

-        Nej, inte ens så söt. Hur går det med affärerna? Är de avslutade till jul?

-        Ja, jag håller på med det sista nu. Jag är färdig i början på nästa veckan sedan ska jag säga adjö till släkten och köpa dig världens mest underbara julklapp.

-        En julklapp till mig. Kvinnan fnissade och hörde hur fjortis hon lät.

-        Mmm. svarade mannen hemlighetsfullt. Jag säger inte ett ord om vad det kan vara.

-        Så länge du kommer hem så får det vara precis vad som helst!

-        Jag lovar att komma hem! Inget kommer att hindra mig! Jag måste fortsätta jobba nu älskling. Men jag ska tänka på dig hela tiden.

-        Jag tänker på dig också. Kvinnan lade på luren. Snart var han hemma hennes älskade man.

 


Efter samtalet gick hon ut i köket och tittade på sitt överfyllda köksbord. Hon hade inte orkat ta itu med allt hon handlat under lördagen. Egentligen fattade hon inte varför hon trängdes med alla andra en lördag när hon alltid var ledig. Nu började hon att organisera bland högarna.

 


Julklapparna skulle slås in. Chokladkartongen skulle ställas undan innan hon åt upp den, eller snarare den andra chokladkartongen skulle ställas undan innan hon åt upp den. Och sedan så var det ju de små kläderna hon inte hade kunnat låta bli att köpa. Hon tog klädhögen med sig in i sovrummet tillsammans med en sax och började försiktigt klippa bort prislapparna. Sedan vek hon dem och lade dem i lådan, hon tvekade när hon sköt igen lådan. Skulle man tvätta kläder till så små barn innan de använde dem första gången? Hon hade verkligen ingen aning. Hur skulle hon kunna bli mamma, hon visste ju inget. Den glada känslan försvann och ersattes av en stark ängslan och oro över att inte klara av att bli mamma.

 


Caspian som såg denna sinnesändring bestämde sig snabbt för att nu fick Xerxez komma och hjälpa till. Att hjälpa kvinnan måste väl ses som ett steg i rätt riktning mot himlen. Caspian var övertygad om att det var så och begav sig upp för trapporna. Som tur var så bodde inte kvinnan på bottenvåningen. Caspian hann knappt ta sig innanför dörren innan Xerxez stod framför honom och undrade hur han kunde hjälpa till.

 


      -       
Hjälpa till? Caspian tittade förvånat på honom. Erbjuder du dig att hjälpa till? Är det sån där Dolda kameran som människorna har på tv?

-        Nejdå, men det är snart jul och då ska man hjälpa till eller hur?

-        Kanske inte just för att det är jul men jag behöver hjälp. Någon måste muntra upp kvinnan och du måste hjälpa mig komma på hur.

-        Jag kan kanske spela för henne? Då blir de ju på bättre humör.

-        Spela? Hur menar du?

-        På harpan? han tittade frågande på Caspian. Du vet väl att människorna blir glada av harpmusik?

-        Jag hade ingen aning. Men spela du om det hjälper.

-        Jag är redan på väg svarade Xerxez och nästan föste Caspian ut genom dörren.

Caspian kände sig utkörde och började undra om inte Xerxez dolde något där inne. När han tittade in genom dörren innan den slog igen så hade han kunnat svära på att han såg en mörkklädd person där inne.

 

Stalkerannas julkalender del 12 13 14 15 16

12 december

 


De tre tanterna hade kommit med tåget från Göteborg. De hade valt det billigaste alternativet att sitta i stol på vägen ner. Tåget var gammalt och inte alls i närheten av X2000 men efter ett tag av att ha skakats fram och tillbaka så somnade de tre. De hade kommit till Skåne vid sextiden på morgonen vilket enligt deras tycke var alldeles för tidigt. Nu skulle de försöka ta sig ner till Österlen, i staden utan McDonald’s var de tvungna att sitta i den långa glastunneln som gick över spåren och kolla på tåg tills de kunde få hjälp med att hitta rätt.

 


Tack vare Internet så kände de folk över hela landet och här hade de tvingat till sig ett besök hos Pontus som var kock. Att han var kock tyckte de tre tanterna var en utmärkt merit. Han bodde precis vid torget så det var inte långt dit men de ville inte väcka honom så tidigt. Efter att ha suttit i gången i två timmar så var de nästan bundis med vakten som hade stationsområdet och han tog med dem på en enkel frukost i vakternas lokaler innan de begav sig hem till Pontus.

 


Pontus hade en enorm våning precis uppe under taket. Fönstren var så stora att de skulle kunna klättra upp och ställa sig i fönsterkarmen utan att kunna röra taket.


 

-        Vi får väl ha en enkel frukost? sa Pontus när de kom och började svinga stekjärn och juicepress i köket. De tre hade inte hjärta att säga att de redan ätit och vad var amerikanska pannkakor i jämförelse med torra mackor i alla fall?

-        Vi ska åka till… här kom inte Melker längre utan han tittade på de andra efter hjälp. Det är ett litet ställe fortsatte han sen eftersom de andra såg lika förvirrade ut som honom själv. Vi har det på lapp. sa han slutligen och gick efter sin jacka.

-        Det är på Österlen utanför Simrishamn.

-        Hur har ni tänkt att ta er dit där?

-        Vi vet inte riktigt. Kan man åka tåg dit?

-        Det är möjligt, jag känner inte till det faktiskt. Det enklaste är nog att gå till stationen och kolla. När ska ni åka ner har ni tänkt?

-        Så snabbt som möjligt har vi väl tänkt. Tyvärr känner vi inga där nere så vi blir tvungna att boka vandrarhem. Kan vi låna datorn och googla lite?

-        Självklart. Jag måste ändå iväg en runda men om jag lämnar en nyckel här så kan ni ta er in och ut själva. Vem ska ha nyckeln?

-        Det ska jag! sa Balthazar innan de andra hann reagera. Tro mig det är bäst.

 



13 december

 


Redan på 1800-talet hade Caspian hört talas om Lucia. Han hade själv inte upplevt det förrän på i mitten på 1900-talet men på ett av de årliga konventen hade Ossian som var  gårdstomte på en stor herrgård berättat att nästan svimmat av skräck när en kvinna i vit klänning och med ljus i håret plötsligt hade uppenbarat sig i herrskapets sovrum sjungandes julsånger. Vad han egentligen hade gjort i herrskapets sovrum ville han inte prata om men Caspian anade att han hade blivit sällskapssjuk på äldre dar.

 


Efter att ha hört den historien hade Caspian inte kunnat låta bli att gå och kolla på ett Luciatåg och sedan var han fast. Han hade några i sin närhet att välja på men helst så gick han till sjukhuset lite längre bort. Där började de tidigt så han var även med tomtars mått uppe tidigt denna Luciamorgon. Bäst tyckte han om barnavdelningen men det var också den avdelning som var den mest ”farliga”. Ungarna där trodde fortfarande på tomten så det gällde att hålla sig i hörnen. Eftersom han blivit lite lat på äldre dagar så tog han bussen till sjukhuset och smet in genom akutintaget. Han hann precis i tid för att se ungdomarna från musikskolan svänga in genom dörrarna.

 


I höghuset hade kvinnan fått en inbjudan under förmiddagen att följa med Vendela till ett av barnbarnens dagis för att titta på Luciafirandet. Först hade hon tvekat eftersom hon inte ville bli igenkänd och skyllt på att hon inte tyckte om folkmassor och inte gärna ville bli förkyld nu så här i slutet av graviditeten. Vendela hade lugnat henne och sagt att det var ingen fara eftersom det var utomhus i trädgården och att förra året hade varit underbar då barnen hade gjort ljuslyktor som hängde i träden och att några föräldrar hade gjort varm choklad och serverat det med lussebullar och pepparkakor. Då hade inte kvinnan kunnat stå emot längre utan leende tackat ja till inbjudan.  

 


Även de tre tanterna hade planer för Luciafirande som de hade påbörjat redan dagen innan med att gå till en pub. De hade kommit tillbaka till Pontus tidigt på morgonen och nu stod de i köket och hjälpte honom med maten inför kvällen då några gemensamma vänner skulle komma för att äta lite god mat, umgås och prata gamla minnen.

 


Casper hade stått för bordsdekorationen, det var en riktigt fin middag med glas och bestick till höger och vänster så att Casper blev alldeles snurrig. Han hade i alla fall ställt två ljusstakar av George Jensen och i en skål av samma formgivare hade han lagt ner mossa, murgröna och ställt små julstjärnor. Överst hade han hällt ordentligt med glitter, det kan aldrig bli för lite glitter menade han på.


14 december

 


Då det visat sig att de hade varit tvungna att åka vidare med tåg och sedan byta till buss alternativt byta till tåg för att byta till tåg igen för att komma till Simrishamn så hade Pontus erbjudit sig att ta med de tre på en åktur ner till Österlen i jakten på DRAMA. Allt Luciafirande hade dock kommit emellan och det var inte förrän på torsdagseftermiddagen som de kom iväg.

 


Eftersom de inte visste vart de skulle åka så åkte de till turistbyrån för att få hjälp med att ta reda på var huset som de fått beskrivet för sig kunde ligga. Det hjälpsamma paret utanför Göteborg hade besökt DRAMA i hennes släkthus för flera år sedan men de kom inte ihåg vad stället hette. De hade däremot beskrivit huset och nu hoppades de tre tanterna och Pontus att någon på turistbyrån skulle kunna lokalisera dem rätt.

 


Så här i december så var Simrishamn kallt, övergivet och blåsigt. Fiskebåtarna i hamnen guppade vid sina förtöjningar och det gick vita gäss på havet. De gick upp genom gatorna som var julpyntade och trivsamma trots det kalla vädret och med lite hjälp hittade de fram turistbyrån. På turistbyrån var det tyst och övergivet. De hade inte räknat med att det skulle vara stängt. Lappen på dörren talade om att det bara var öppet på lördagar under vinterhalvåret. Rådvilla tittade de på varandra. Vad skulle de nu ta sig till?

 


Efter en diskussion av små samhällen med nyfikna gamla så kom de fram till att de om de hade tur kunde hitta någon som var bekant med huset. De delade upp sig och ställde sig i vars en ende av torget och började sin utfrågning. Efter bara en kvart fick de napp. En tant i grå kappa och hatt med välfyllda matpåsar visste precis vilket hus de pratade om.


 

       Vi har ingen affär längre förklarade hon när hon såg deras blickar på alla påsar. Den lade ner för flera år sedan när husen köptes upp av sommargäster. Men det inte alls svårt att hitta. Bara sväng ner till hamnen och sedan ska ni gå mot fyren. ni kommer att se det meddetsamma. Det ligger med utsikt mot havet. Men nu måste jag skynda mig om jag ska med bussen.  

       Självklart ska du åka med oss. sa Pontus.

       Men jag vill inte vara till besvär sa tanten rådvillt.

       Det är inget besvär alls. Bara till hjälp. Vi kommer inte att hitta utan dig!

       Ja. Om det inte är till besvär då. Det är ganska tungt.

       Inga problem alls sa Pontus och tog tag i en av påsarna samtidigt som han nickade menande åt Melker att ta de andra påsarna.

 


Från andra sidan torget var de andra på väg mot dem och de fortsatte tillsammans mot bilen. På vägen om samhället där den lilla tanten bodde försökte de att pumpa henne på information men tanten visste inte mycket om sånna dära Stockholmare. Sånna dära Stockholmare var sommargäster förstod de snart av samtalet, det verkade dock kvitta om de verkligen var från Stockholm. Om DRAMA visste hon inte mycket, att det var hon som sjöng visste hon och hon hade tydligen sjungit på sommarfesten vid hamnen men så mycket mer fanns det inte att berätta om just DRAMA. Däremot fick de höra en massa intressanta historier om livet på fiskeläget.


15 december


Hemma i staden satt kvinnan och skrev julkort. Snön vräkte ner utanför fönstren och kvinnan kunde höra bilarnas däck mot snön när de körde förbi utanför. Det är ganska lyhört här tänkte hon för sig själv. I år hade hon köpte julkort från UNICEF, varje år köpte hon julkort där en del av pengarna gick till välgörenhet och varje år så var hennes manager snabb med att tala om att DRAMA faktiskt stödde de stackars barnen och var det inte så snällt av henne? Hon var ganska trött på sin manager, soon to be exmanager om hon fick som hon ville. Hon visste att det satt någon stackars person på ett kontor och skrev under julkort med hennes namn, kort som skulle skickas till personer som behövde klappas på ryggen.


När hon sneglade ut genom sitt köksfönster fick hon se Vendela komma gående ute på trottoaren och hon bestämde sig snabbt för att henne komma in senare på lite kvällsmat. Hon sprang trapporna ner för att hinna stoppa henne innan hon gick in till sig. Vendela tackade genast ja och kvinnan visste att de skulle få en rolig kväll tillsammans, de hade verkligen funnit varandra.


Caspian var verkligen nöjd med att kvinnan funnit någon. Han kände sig nöjd som hustomte. Nu skulle han bara komma på ett sätt att få Xerxez glad. Ju närmre julen kom ju buttrare blev han. Xerxez hade försökt att få lite hjälp med gåtan av en ängel han kände men de som bestämde över de vanliga änglarna hade fått reda på det och låtit honom veta att en sådan kontakt inte var önskvärd genom att starta ett stort åskväder som fortfarande förbryllade meteorologerna. Efter det hade Xerxez aktat sig noga för att rådfråga änglar men försvunnit ut på kvällarna på hemliga uppdrag som han inte ville prata om. Detta gjorde Caspian orolig men vad kan egentligen hända en ängel resonerade han. Han skulle gå upp till Xerxez meddetsamma bestämde han och hoppade ner från diskbänken och lämnade kvinnan med sina julkort från UNICEF.


Det var nästan så att Caspian ångrade att han gått upp till Xerxez. Xerxez var på ett fruktansvärt humör och Caspian förstod att hans nattliga utfärder inte hade gått som han velat.


 

-        Kan du inte bara berätta vad som är fel? Hur kan jag hjälpa dig?

-        Ingen kan hjälpa mig! Det är det som är problemet! De där uppe har bestämt att jag måste klara mig själv och allt går emot mig! Jag skiter i detta nu! Jag tänker sitta här resten av mitt jävla liv typ!

-        Men vilket språk för en ängel.. vad säger de om det?

-        Det bryr jag mig inte om! De får säga vad de vill, de kan ändå inte göra något värre mot mig än vad de redan har så jag tänker stanna här och jag tänker gå ut och jag tänker göra allt jag inte får göra!

-        Tänk dig för bara.

-        Jag har tänkt, tro mig att jag har tänkt. Nu skiter jag i det här! Nu ska jag iväg!

 

Xerxez flög på sitt eget lilla sätt iväg och lämnade Caspian ensam på vinden. ”Hur ska detta sluta?” tänkte Caspian och gick ner igen.


http://www.unicef.se/butik/julkort/  

16 december

 


På lördagen njöt de tre tanterna av långfrukost på statshotellet. Löneförmån kallade Pontus det när han tog med de tre tanterna till jobbet.

 


De diskuterade sin Österlenresa och mötet med tanten som nästan bodde granne med DRAMA. Det hade såklart visat sig att DRAMA inte fanns i sitt Österlenhus och att det var tillbommat och utan det minsta spår av att någon varit där på ett tag. De flesta husen runt om var mörka men i ett fåtal var det tänt och de hade sökt sig runt hela samhället för att få tag i information om DRAMA.  

 


Framåt kvällen när det var mörkt och blåsten från havet var isande kall så kunde de inte se mycket av den charm som de anade fanns där under sommaren. Varje gång de korsade en gata som gick mot havet så svepte den kalla luften mot dem och letade sig in under alla kläder. Inte förrän de vågade sig ner till hamnen fick de napp så att säga. Där hittade de en man som påminde om Sixten i Skärgårdsdoktorn och han verkade vara den ende som haft någon kontakt med DRAMA.



 

       Hon brukar köpa fisk av mig.

       Så hon tycker om fisk?

       Ja, hon tycker mycket om fisk. Hennes man också.

       Hennes man? De tre tanterna tittade frågande på varandra och på deras informatör. Är hon gift? Detta var helt nya uppgifter för de tre tanterna som blev stumma av förvåning.

       Visste ni inte det? Hon gifte sig i somras med en italienare. De tillbringade sommaren här.

       Nä, vi hade ingen aning alls.. men vi letar efter henne. Vi är fans…

       Alla letar efter henne, vad vill ni henne egentligen? Kan ni inte bara låta henne vara?

       Det kan ju ha hänt henne något! Ingen har hört av henne på jättelänge, hon är bara försvunnen, tänk om ett ufo har tagit henne eller något? De andra tittade på Casper.

       Vad pratar du om? sa Melker. Vad för UFO?

       Inte UFO då men något kan ju ha hänt henne!

       Jag är säker på att inget har hänt henne. sa fiskaren. Jag kan inte säga var hon bor men ni kan få lite hjälp på vägen. Bara för att det snart är jul. Jag borde inte göra detta egentligen men ni är ju inte journalister i alla fall.

 


Han försvann in i  huset och kom ut med ett papper.


 

-        Här är några ledtrådar. Lycka till

 


Nu satt de med pappret mellan sig och tittade på olika tankar som fiskaren skrivit ner. De största ledtrådarna var att de visste i vilken stad hon skulle fira jul samt vad hennes man hette, resten var ett mönster som de försökte lösa över den stora frukosten.

 

Stalkerannas julkalender del 11

Kvinnan vaknade tidigt på måndagsmorgonen. Katten hade bestämt sig för att undersöka vad som fanns under kvinnans täcke och vad som fanns under hennes säng. Efter att ha sprungit in och ut under hennes täcke hoppade den ner på golvet och kvinnan hade vänt sig om för att somna om. Då hade katten hittat en boll under sängen som den satt fart på och jagat runt under sängen. Kvinnan gav upp och gick upp men hon såg redan fram emot att få sova middag. När kvinnan satt och åt frukost så låg katten på stolen bredvid och sov. Typiskt tänkte kvinnan och funderade på att ”råka” knuffa till stolen bara för att ge igen. Men inte kunde hon göra något sådant mot sin älskade katt, hon hade fått den av sin man som sällskap, han hade valt den eftersom den var så lik honom och de hade till och med samma namn. Det hade lett till en komisk händelse när de var i sommarhuset och kvinnan hade ropat på katten bland buskarna och grannen undrat om hon letade efter sin man.

 


På kvällen skulle hennes man ringa henne. Innan dess skulle hon göra sånt som behövdes göras i ett vanligt hem. Egentligen så tyckte hon inte att det var så hemskt att diska och tvätta och städa. Det hade inte blivit så mycket av sånt när hon jobbade som mest och det hade hon gjort hela tiden kändes det som. Hon hade sett på Oprah att Jessica Simpson inte tyckte om hushållsarbete och att Oprah hade sagt till Nick att han borde skaffa en hushållerska till henne. Detta hade kvinnan inte alls kunnat förstå, fast hon hade i och för sig inte ett så stort hus även om hon hade haft flera. Men å andra sidan så hade kvinnan inga problem med att skilja på kyckling och tonfisk.

 


Hon startade en skiva med julmusik medan hon dammade av i lägenheten. Fönstren vågade hon inte ge sig på, hon hade sett på film att gravida inte skulle byta gardiner så det borde väl gälla att man inte skulle putsa fönster heller. Frågan var såklart hur hon skulle få upp gardinerna, hon kände ingen i staden mer än Vendela och hon kunde inte fråga henne tyckte hon. Jag kan klara mig utan julgardiner funderade hon vidare, det blir ju jul i alla fall och min man kommer hem fast att jag inte hänger upp några julgardiner.

 


Hon var i alla fall inte så förtjust i årets julfärg som tydligen var svart. Det skulle vara rött och traditionellt. Vilket fick henne att tänka på julgranen, hon måste ju köpa en julgran. Hur får man hem en julgran om man inte har bil, bor själv och dessutom är gravid? Det var en fråga som hon aldrig ställt sig tidigare. Det där med julgran fick bli en senare fråga.

 


Hon avslutade kvällen med att se Coyote Ugly. Det var en av hennes favoritfilmer. Egentligen hade hon nog alltid velat dansa på en bardisk.

  

Stalkerannas julkalender del 10

När andra advent vankades så hade de tre tanterna äntligen fått kontakt och bestämt träff med restaurangägarens källa. De redan besökt DRAMA:s gamla hus utan att få några egentliga nya ledtrådar. Inte ens de som flyttat in i hennes gamla lägenhet visste något, de hade aldrig träffat henne utan allt hade gått genom mäklaren. De hade fått instruktioner om att eventuell felsänd post skulle skickas till skivbolaget eller till advokaten och det var deras egentliga ledtrådar. Två adresser till personer som inte skulle tala om något.

 


De skulle träffa mannen i hajgången på Universeum. Det är så det är att vara helgpappa hade han sagt lite ironiskt när de pratat med honom i telefon. De tre tanterna fasade lite över att behöva träffa fler barn med tågresan från Stockholm i färskt minne. Dessa barn, tre till antalet var dock betydligt lugnare och drog med dem för att titta på hajarna och allt annat spännande som rymdes innanför Universeums väggar. Kunskapsmässigt så fick de inte reda på så mycket nytt. Dock så fick de veta att det fanns ett sommarhus på en ö utanför Göteborg. De tackade för sällskapet och upplysningen och tog sig sedan tillbaka till Amanda för att ta reda på hur de skulle ta sig till ön.

 


Caspian firade andra advent med att byta vatten på lutfisken och med att stöpa ljus. På eftermiddagen hängde ljusen i långa rader mellan stolsryggarna. Det såg ut som om det hängde en dansk flagga i köket med röda och vita ljus ömsom varandra. Han hade även gjort några grenljus som han skulle spara till julhelgen.

 


Även uppe hos kvinnan fanns det grenljus, hennes brann däremot gemytligt på bordet. Vendela satt vid bordet och vek stjärnor, kvinnan hade redan gett upp och strök istället lim på dem och strödde över glitter. Vendela hade tittat inom med en låda och frågat om kvinnan ville hjälpa henne med att göra små stjärnor till scouternas stånd på julmarknaden nästa advent. Kvinnan hade tackat ja meddetsamma och plockat fram lussekatter ur frysen. Vendela hade underhållit henne med barnbarnshistorier och kvinnan längtade efter egna historier att berätta på ålderns höst.  

 


På eftermiddagen hade de kommit till ön utanför Göteborg. Det märktes att det var en sommarö eftersom det var oskottat framför de flesta husen. Framför några enstaka hus var det skottat och det lyste i fönstren, eftersom det bara fanns en återvändande färja kvar den dagen hade de inte mycket tid. De ville också hinna med nattåget ner till Skåne. De visste att DRAMA hade ett stort hus som låg högt nära fyren. Det var bara tänt i ett av husen uppe vid fyren och de bestämde sig för att göra ett oanmält besök. Familjen i huset såg mycket förvånad ut när det plötsligt dök ner fyra personer på deras yttertrappa.


 

-        Hej! Ursäkta att vi stör så här på helgen, men vi undrar om ni vet om Daniella Ramaberg har varit här den senaste tiden.

-        Och vilken tidning kommer ni ifrån?

-        Vi är inte från någon tidning. Vi vill bara hitta henne.

-        Inte jag. inflikade Balthazar. Jag bara följer med dem sa han och pekade på Melker och Casper

-        Vi har haft fem tidningar här redan som försökt att pumpa oss på uppgifter. Men ni vet i alla fall hennes riktiga namn tillskillnad mot de där gamarna. De är ena riktiga gamar de där journalisterna, de bryr sig inte om privatliv och är totalt respektlösa.

 


De kunde höra att mannen var irriterad på tidningarna och kvinnan nickade bifallande i bakgrunden.


 

-        Vi är bara vanliga fans. Som saknar henne och som undrar vart hon tagit vägen och hur det är med henne.

-        Vi är inte ute efter att andra ska få veta.

 


Mannen och kvinnan tittade på varandra.

 

Stalkerannas julkalender del 9

Annadagen var alltid speciell för tomten, då var det dags att lägga lutfisken i blöt. Lutfisken fick han från en avlägsen släkting i Norge. Det var i Norge som Långan fiskades. Atle hade kommit med fisken i början av november när han kom flygande på sin örn, Julius Ceasar. Han brukade komma förbi varje år för att hämta upp Caspian för att ta med honom till det årliga konventet för hustomtar. Där var diskussionerna livliga. Det fanns fortfarande ett fåtal tomtar kvar som bodde på riktiga gårdar och dessa ansågs hopplöst konservativa, det ansåg även Caspian. I mitt på 1950 – talet hade till och med en grupp utvandrat till U.S.A. och bosatt sig i ett Amishsamhälle. Konventet  var en trevlig tillställning som Caspian såg fram emot hela håret. I år hade de varit i Småland och det hade kommit riktigt många tomtar. Särskilt livlig hade debatten om hur tomten skulle få röra sig i samhället varit. I den frågan hade det verkligen funnits många åsikter.

 


När Caspian lagt lutfisken i blöt gick han ut för att jaga iväg råttorna. De passade på att flytta in när han vände ryggen till och ju yngre de blev desto mindre respekt hade de för honom. Han hittade ett helt gäng som hade flyttat in i väggen bakom torktumlaren men han körde ut dem och visste att de skulle flytta in i grannhuset eftersom det inte fanns någon hustomte där som hålla reda på oinbjudna hyresgäster.

 


Han muttrade lite när han gick uppför trapporna till Xerxez, det kunde ha funnits hiss! Sedan kom han på att det var en nymodighet och gick än snabbare uppför trapporna för att bevisa att det var något som var onödigt. Väl uppe på vinden andades han som ett ånglokomotiv.


 

       Vad har du gjort? Han kunde höra Xerxez oroliga röst från den bortre delen av vinden.

       Inget alls. Fick lite bråttom upp bara.

 


Xerxez roade sig med att bygga lego. Han hade byggt upp ett stall och nu höll han på med en åsna av blå och gula bitar. Caspian satt sig ner bredvid honom och började under tystnad att sortera bland bitarna. Till sist kunde han inte hålla tyst längre.

 

-        Varför bygger du en åsna och ett stall?

-        Jo, jag har tänkt. Jag har tänkt massor. Och det skulle ju va en krubba sa de så jag tänkte att om jag bygger en så finns det en åsna under samma tak.

-        Men till jul är ju hela huset fullt med krubbor och det har ändå inte hänt något.

-        Tänkte inte på det. sa Xerxez och släppte ner åsnan i lådan. Vad ska jag nu ta mig till?

-        Men det kanske flyttar in någon i stallet. sa Caspian med en ton som han hoppades var tröstande och förhoppningsingivande. Det ordnar sig ska du se.

 

Stalkerannas julkalender del 8

De tre tanterna hade tillbringat natten i två olika lastbilar för att frampå morgonen diskret bli avsläppta i Göteborg. Eftersom Casper och Melker vägrade att åka ensamma i en av lastbilarna så åkte de tillsammans medan Baltahazar åkte ensam i den andra lastbilen. Efter att ha lyssnat på radioprogram om julblommor så tyckte Casper och Melker att det var dags för lite schlager och föreslog det för chauffören. Chauffören tyckte att detta var helt okej bara de lyssnade på hand musik hälften av tiden. Tyvärr så tänkte de inte på att fråga vad han tyckte om att lyssna på och de tvingades att stå med Dolly Parton resten av resan, som sådant fan han var hade han också bilder på henne i hela hytten. Tur att jag tycker om bröst viskade till Casper till Melker och sedan sov de båda sött lutade mot varandra.

 


Balthazar hade bättre tur, hans chaufför hade jul i sin hytt och ståtade med både julgran och ljusstake. Han och Balthazar visade sig dessutom ha mycket gemensamt då de båda varit kustjägare på Berga Örlogsbas i Stockholm skärgård. Han fick dessutom numret till en man som chauffören brukade leverera grönsaker till som hade en känd krog i Göteborg. Där rumsterade många kändisar omkring och kanske hade han några upplysningar om den försvunna DRAMA

 


Tack och lov att McDonalds öppnar tidigt tänkte de tre när de stelfrusna ramlade in genom dörrarna med sitt bagage. Det var ett tag innan de kunde ringa Amanda som de skulle bo hos. Medan de drack kaffe för att få upp värmen så planerade de sina turer i staden. De skulle börja med att gå till restaurangen som de fått tips på av chauffören och sedan skulle de prova huset där de visste att hon bott. Någon där visste kanske vart hon tagit vägen. Mannen på restaurangen visade sig vara tillmötesgående, han kunde inte hjälpa dem men han kände någon som kanske kunde hjälpa dem och han lovade dem att han skulle höra av sig under dagen. När de pratat med mannen var det äntligen dags för dem att gå hem till Amanda. Amanda bodde centralt i Göteborg och de gick dit genom en julpyntad stad. De gick till och med förbi Frälsningsarmén som stod och sjöng julvisor.

 


– Det är ju som på tv! Det fattas bara att det börjar snöa nu! De tre stod med blicken mot skyn men där slutade all likhet med en film. De var verkligen i julstämning när de kom fram till lägenheten och de tvingade Amanda att sätta på julmusik och sedan lagade de mat och åt och pratade resten av kvällen. Inte förrän de skulle sova kom de på att de inte hört av restaurangägaren eller varit i DRAMA:s gamla hus.

 


- Vi tar nya tag imorgon. sa Balthazar sömnigt när han kröp ner i sängen.

- Famntag? sa Casper och kramade om Melker.

- Eller handtag? sa Melker och slog handtaget upp och ner.

- Ååååå, ge er nu! Sov med er!


Stalkerannas julkalender del 7

Kvinnan hade bestämt sig för att hon skulle baka julkakor, hon tyckte om att baka och dessutom så var det snart Lucia. Hon funderade på att ta reda på var det gick att se på ett Luciatåg. Men samtidigt var hon rädd för att bli igenkänd, helst undvek hon människor. Hon handlade sent på kvällarna och var hon ute på dagarna så var det i alla fall så kallt att ingen kände igen henne under alla kläder. Under gårdagens kväll hade hon köpt jäst och saffran, fuskat lite och köpt en färdig pepparkaksdeg och en flaska glögg.

 


Hon hade precis ställt den sista plåten i ugnen när det ringde på dörren. Hjärtat hoppade några extra slag och hon kände hur hon andades häftigare. Hade de hittat henne? De hade många kontakter och det var många som var villiga att tjäna lite extra pengar på sina upplysningar. Hon tittade ut genom kikhålet och fick se en äldre kvinna som hon kände igen som en av grannarna.



 

- Hej! Jo, det är så att mitt barnbarn, Anna – Stina heter hon. Jo, alltså så att hon säljer adventskalendrar och jag vet att det är för sent nu egentligen men det är till scouterna. Hon är scout Anna-Stina och de säljer adventskalenderar. Det går ju till en bra sak så jag lovade henne att försöka sälja det sista. De har sålt sånna länge scouterna. Känner du till det? Aina Stenberg MasOlle hette hon som målat denna. Fin inte sant?

 


Kvinnan han precis slänga en blick på en ritad kalender av ett timmerhus med en snöhydda och tomtar framför, men hann inte öppna munnen för att säga att hon själv sålt sådana innan grannen fortsatte prata.

 


- Ja, jag visste ju inte det egentligen. Men det står här. Att det var hon som målade dem. En tysk tradition, och det var flickscouterna som sålde de första 1934. Den sista målade hon 1964. Då föddes min dotter faktiskt. 1964. Har du bakat? Det luktar underbart!

 


Kvinnan visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till denna granne som aldrig slutade prata men som samtidigt faschinerade henne på ett sätt som hon inte kunde förstå. Innan hon hann tänka efter och ångra sig hörde hon sig själv fråga om hon inte ville komma in på kaffe och lussebulle.

 


Tio minuter senare fann hon sig själv sittandes vid köksbordet med grannen som  nu presenterat sig som Vendela. Hon jobbade på sjukhuset och var engagerad i kyrkokören och hade två döttrar och tre barnbarn. Som tur var så tyckte hon om att prata och därför slapp kvinnan prata så mycket om sig själv.

 


När grannen gått hem kom kvinnan på sig själv med att sakna sällskapet. Hon hade trott att efter hennes liv så skulle hon älska ensamheten och stillheten men hon fann sig allt oftare sakna kontakten med människorna och fansen. Tanken på att ännu en gång uppträda fanns där men samtidigt så fanns där något mycket viktigare i hennes liv nu som hon inte var villig att kompromissa med. Medan hon diskade kopparna så funderade hon på att bjuda in den pratglade grannen igen.


Stalkerannas julkalender del 6

I staden hade kvinnan vaknat upp till en vit värld. På förmiddagen tog hon en promenad utmed kanalerna och matade de övervintrande änderna. Ljudet av barn lockade henne till pulkabacken. De färgglada västarna syntes på långt håll mellan träden och buskarna. Hon tyckte att de såg ut som ett myller av minivägarbetare och fnissade för sig själv. Sedan tittade hon sig omkring och kände sig fånig, både över att hon fnissat högt och över att hon kollade så att ingen hört henne.    

 


På vägen hem gick hon inom bageriet på hörnet och köpte en stor kanelbulle. Kanelbulle och varm chokladmjölk är varit – ute – på – vintern – mat tänkte hon där hon satt uppkrupen i soffan. Lussebullar och pepparkakor hörde också julen och vintern till. Det var snart Lucia, bara en vecka dit. Borde hon baka? Men vem skulle å andra sidan komma och äta dem med henne. Med julsångerna i bakgrunden kände hon sig sentimental och köp ihop ännu mer med tårarna rinnande nedför kinderna.

 


Samtidigt i en annan del av Sverige hade de tre tanterna vaknat till liv på sitt vandrarhem och bestämt sig för att åka vidare till Göteborg. Här visste de att Drama hade bott och efter alla ”hemma hos” reportage så visste de precis hur det såg ut hemma hos henne också. Detta innebar att de var tvungna att åka tillbaka till Stockholm för att därifrån ta sig vidare till Göteborg.


 

-        Detta är idiotiskt! sa den praktiske Balthazar.

-        Så vad tycker du att vi ska göra då? Lifta? sa Casper och fnissade vid tanken på att se sig själv stå i väggropen med tummen i vädret.

 


Casper och Melkar fnissade och tramsade sig båda två tills de såg Balthazars min. Han log lite när han sa: ”Att jag inte tänkte på det! Jag känner ju en kille som har ett transportföretag! Jag ska ringa honom”. Sedan körde han ut de andra ur rummet så att han skulle få ringa ifred.

 


När Casper och Melker hade ätit frukost och tagit sig tillbaka till rummet så hade Balthazar redan packat och stod och stampade på rummet.

-        Det är egentligen olagligt men han går med på det om vi bara är försiktiga.

-        Vilket är olagligt? Ska vi göra något olagligt, så spännande! Casper och Melker fnissade åter igen hysteriskt men skärpte sedan till sig och började packa.

     

Stalkerannas julkalender del 5

På tisdagsmorgonen stod de tre tanterna och huttrade bland de andra resenärerna på Centralen och väntade på att tåget till skulle komma in. Söndagen hade försvunnit så snabbt att de partyglada vännerna hade skjutit upp resan med en dag men nu var de äntligen på väg! Lördagens utekväll hade varit utomordentligt lyckad och Balthazar hade fått mycket beröm för sin prinsesskrona.

 


På perrongen där tåget till Gävle skulle komma in var det trångt med människor och Casper frågade skräckslagen de andra vad han skulle göra om ett barn började prata med  honom. Resan upp tog inte så lång tid men två barnfamiljer fick de tre att förbanna sin magra reskassa och de slängde längtansfulla blickar mot föstaklasskupén och tystanden där inne. Ungarna som verkade vara minst tjugo stycken även om de bara var fyra var överallt i hela vagnen och särskilt drogs de till de utmattade tanterna som försökte få lite extra sömn eftersom de inte kunnat låta bli att sitta uppe till sent och titta på film.

 


Väl i Gävle bestämde de sig för att börja med att ta sig en fika på stationen. Casper tyckte att det var viktigare att kolla mejlen o satte sig vid en av datorerna istället. Efter en stund kom han hoppandes tillbaka till de andra.

       Nu vet jag var vi ska leta! sa han och höll upp en karta framför dem.

       Ja, då är det väl bäst att vi reser på oss. sa Balthazar och svalde det sista av kaffet.

 


Med axlarna uppdragna till öronen stod de i snålblåsten i parken nere vid Gavleån och tittade upp mot de tända fönstren. De tända ljusstakarna fick det att se mysigt och inbjudande ut från där se stod och samlade mod. Innanför ett av fönstren skulle DRAMA:s gamla sminkös bo. Det var visserligen några år sedan men enligt ryktena på nätet så hade de fortfarande kontakt.

 

-        Han bor högst upp! utbrast Casper med spelad förtvivlan och lutade sig mot väggen.

-        Kom igen nu! sa de andra nästan i korus och började knuffa honom uppför trapporna.

-        Ja, ja sluta nu jag går ju!

 


Deras röster ekade i trappan medan de passerade dörrarna på de olika avsatserna. Slutligen stod de utanför dörren där det stod P. Davidsson. En stor julkrans hängde på dörren. Tydligen hade P. Davidsson humor, han hade hängt läppstift och kajalpennor i den.

 


P. Davidsson visade sig vara fylld med humor men också en väldigt lojal person. Han hade massor att berätta om sig själv och alla stjärnor han träffat men om DRAMA ville han inte prata. Han bara skakade på huvudet när de frågade och bjöd dem på fler pepparkakor. Sedan höll han ett litet föredrag om pepparkakans historia.

 


- Ni tror nog att jag är helt knäpp. sa han med ett leende.

- Nejdå. sa de snabbt medan de utbytte några diskreta blickar med varandra

- Jag har precis varit på föreläsning om pepparkakans historia. sa P. Davidsson men så mycket mer än det här kan jag faktiskt inte berätta. Varken om pepparkakor eller om DRAMA. Och lät dem därmed förstå att visiten var över. 


Stalkerannas julkalender del 4

På måndagen gjorde Caspian sina hustomteplikter i höghuset samtidigt som han tänkte tillbaka på sitt samtal med Xerxez, ängeln med den brutna vingen.

 


Efter att Xerxez satt sig i en fåtölj och lagt upp benen på en stor julbock som han använde som fotpall var han redo att berätta historien om sin brutna vinge och varför han bodde på vinden.


–       Det finns en regel som säger att när man blir en ängel så måste man flyga vidare med det samma. Men det gjorde inte jag, jag gömde mig istället. Och de kom och letade efter mig och de var jättearga på mig. Det är inte så bra om en människa skulle få syn på en ängel som vandrar runt på stan. Som om det skulle hända! tillade han snäsigt.
–       Men varför gömde du dig? frågade Caspian eftersom han  visste att det förväntades av honom.


 

Ängeln skruvade på sig och drog med foten i golvet, hans brutna vinge såg än mer bruten ut.

-        Jag ville bara få höra Carolas nya skiva en enda gång. Jul i Betlehem du vet? Bara höra den, inte ens köpa den. Bara höra. sa han och såg skamsen ut. Så jag gömde mig tills den släpptes o sen gick jag till en affär o lyssnade.  


Tyst började han sjunga O helga natt på den skumma vinden och Caspian tyckte att det var som att vara på konsert, för om det var något som Xerxez kunde så var det att sjunga .



-        Men hur kunde du bryta vingen? frågade Caspian när Xerxez slutat sjunga.
-        Det var så dumt. Jag stod precis framme vid disken så kom någon körande med en sån där ställning med kläder på och körde på mig o då bröt jag vingen. Och de där uppe bestämde att jag som straff skulle få stanna kvar på jorden tills jag kunde flyga igen. 
-        När kan du flyga igen då? 
 

Xerxez tittade  upp och sa dröjande;


Då vi firar barnets födelse
Skall nya vingar flyga
Tårar läker bruten vinge
Krubban skall finnas under eget tak.


Ännu en gång ställde Caspian en förväntad fråga och ännu en gång fick han samma svar som alla andra gånger. 
 

–       Jag vet inte. Det var allt de ville säga, de sa att om jag verkligen var en värdig ängel så skulle jag komma på det. Om jag inte kommer på det så är jag dömd att på jorden för evigt. Det är faktiskt ganska tråkigt att vara en statuslös ängel på jorden, inte får man jobba och inte kan man äta. sa han med en suck. 


Caspian hade hållit med om att det inte lät något vidare och sedan hade de spelat kort hela kvällen och hoppats att ingen skulle komma dem när de sysslade med sådan människoförströelse.

 

Stalkerannas julkalender del 3

dec3


I höghuset i staden stod en kvinna och lutade sin panna mot den kalla fönsterrutan. Marken var frostvit igen men det hade inte snöat. Bakom henne på bordet brann ett ljus i en ljusstake, det var första advent och hon gick i väntans tider.

Hon suckade och gick tillbaka till bordet, hon satte sig ner i den för årstiden röda IKEA-soffan och åt upp lussekatten och pepparkakan medan hon drack av glöggen. Är det så här det ska vara, tänkte hon när hon ställde glaset i diskhon. Är det meningen att jag ska vara ensam i en okänd stad?

I hörnet av köket stod Caspian och tittade på den ensamma kvinnan. Han ville så gärna göra något för henne. Han ville så gärna vara till hjälp som förr i tiden. Det var svårare nu tyckte han. Innan när det legat en gård här så fanns det så mycket att göra. Djuren skulle tas om hand och vargen hållas på avstånd. Men i ett höghus, vad fanns det att göra där? Och vad kunde han göra nu när människorna inte längre trodde på honom?

Kvinnan satte sig vid sitt piano o lätt fingrarna flyga över tangenterna. Hon kände dem utan och innan även om hon sällan fick chansen att visa upp den förmågan inför publik. Hon kunde alla låtar utantill, hon blundade och låtsades att hon stod på scen. I sina tankar kunde hon höra publikens uppskattning och känna värmen från strålkastarna. Hon kunde känna doften av rosor i logen efter en konsert och se ett helt publikhav med tända tändare.  Hennes tankar avbröts av telefonen som ringde. Hon log när hon hörde sin mans röst.  


-        Hur är det med dig sötaste skatten?
-        Det är bra. Det har inte snöat än. Det är första advent idag.
-        Jag lovar att ta snön med mig när jag kommer hem. Jag har bokat biljetter nu. Jag kommer hem lillejulafton. Mamma och pappa hälsar.  



Tio minuter senare hade de avslutat samtalet och hon kröp upp i soffan och började titta på en eftermiddagsfilm. Efter ett par minuter sov hon nerkrupen under filten med katten liggandes bredvid sig. Hon drömde om sandstranden i Italien där de träffades för första gången.

 

Hon var där och jobbade och han var hemma och hälsade på släkten. Han hade mycket utstuderat tvingat brorsbarnen att sparka en badboll på henne så att han fick gå bort och be henne om ursäkt. Resten är historia som man brukar säga.

 

Efter ett halvår flyttade de samman, efter två år hade gift sig och nu väntade de sitt första barn.

        

Stalkerannas julkalender del 2

dec2


I den kungliga Hufvudstaden satt tre killar och planerade en resa. De brukade kallas de tre vise männen eller om folk ville va lite roliga, och det ville de gärna, för ”tanterna”. ”Tanterna” anspelade på tanterna i sagan av Elsa Beskow. Fast istället för att vara gröna, bruna och gredelina var killarna rosa, vita och svarta.



I skenet av stearinljus och med schlagermusiken strömmande från högtalarna satt de och skålade i champagne. På måndag skulle deras jakt på DRAMA börja! DRAMA, den glamourösa, strålande, ouppnåeliga, hemlighetsfulla och framförallt försvunna gudinnan. Deras lovord till denna sångerska tog aldrig slut. På bordet framför sig hade de en karta där de märkt ut de städer där hon skulle kunna tänkas befinna sig. De hade forskat noga i skvallertidningar och på Internet och sedan lagt upp sin resrutt. Första anhalt var Gävle.

 

Medan Casper och Melker sjöng med i låtarna så bokade Balthazar vandrarhem med hjälp av Internet medan han åt en pizza. Egentligen så brydde han sig inte speciellt mycket om att DRAMA var försvunnen och han var inte heller speciellt intresserad av att hitta henne men han vågade inte släppa ut sina vänner själva på en resa genom Sverige. De skulle troligen hamna i Finland, inte för att det skulle vara så fel med tanke på diverse släktingar men de skulle inte hitta DRAMA där.   

 


Balthazar var den ordentlige av de tre och han var bra på att organisera och hålla koll. Han höll sig ofta diskret i bakgrunden för att sedan komma farande och rädda sina tanter från diverse farligheter. Casper den rosa gillade att glittra och sjunga och Melker den vita hade massor av stil och en mycket trevlig röst. Han brukade vara röster i tecknade filmer och på tv-reklam. Killar han träffade tyckte ofta att de kände igen hans röst, men de kunde inte placera honom som de sa. Då brukade Melker le lite hemlighetsfullt och säga lite dröjande att de nog kände igen hans röst från en barnfilm.


-        Nu har jag bokat vandrarhem. sa Balthazar mellan två låtar.

-        Vandrarhem? Jag tycker att vi ska bo på ett hotell! Ett glamouröst med bubbelpool. sa Casper.

-        Ett med många filmkanaler. fyllde Melker i.

-        Ja, det låter som en jättebra idé om vi ska komma längre än till Gävle och om vi liftar hem sen.


De tre ansåg att de var värda en kväll på stan efter allt planerande och bestämde sig för att gå till en pub där de var stammisar. Den ordentlige Balthazar kollade så att lamporna och ljusen var släckta innan de gick och sedan tog han hand om nyckeln, den vågade han inte att överlåta till de andra!


Stalkerannas julkalender del 1

dec1

 

 

Det var två dagar innan första advent. I många fönster hade det redan kommit upp ljusstakar eller adventsstjärnor. Frosten nöp grässtråna på mornarna och fåglarna skockades runt de nyuppsatta fågelborden. Caspian gick omkring och mös fast att han egentligen inte ville erkänna att han gillade sådana nymodigheter som adventsstjärnor. Det mesta var nymodigheter enligt Caspian som var närmre 400 år gammal.

 


Denna morgon stod han precis och tittade ut genom dörren för att insupa lite av den kalla morgonluften när han fick hjärtat i halsgropen, på andra sidan gatan stod ett barn och drog i sin mamma samtidigt som han pekade mot Caspian och skrek högt ”Titta mamma! Titta! Titta tomten!” Som tur var så var mamman en vanlig stressad småbarnsmamma som inte trodde på tomtar utan sa till sin exalterade son att tomten inte skulle komma förrän om 23 dagar och att han inte skulle komma alls om sonen inte var snäll och satte sig i bilen meddetsamma. 

 


Efter att ha börjat morgonen med en sådan chock så satte sig Caspian ner o drack en mugg med nyponsoppa i sitt varma kök innan han påbörjade sin vandring uppför trapporna för att träffa Xerxez. Hur kunde han få för sig att vandra uppför en trappa mitt under ljusa dagen frågar du dig? Jo, saken med tomtar, och med änglar också för den delens skull, är att de inte är osynliga. Detta skulle kunna leda till stora problem kan tyckas men sanningen är den att det är mycket enklare nuförtiden. Eftersom ingen tror på tomtar så finns det heller ingen som ser dem. Då var det värre förr i tiden när alla trodde på tomtar, då gällde det att vara snabb i fötterna.

 


Xerxez, ängeln med den brutna vingen, bodde på höghusets vind. Här svävade han runt så gott han kunde mellan bjälkarna och vilade sig i gamla fåtöljer och läste böcker som andra tröttnat på. När Caspian hittade honom satt han uppflugen på en hög kartonger och rotade runder i en låda så att tidningspappret flög runt honom. Han muttrade för sig själv och plockade med något som Caspian inte kunde se.

 
-        Det är fel! Bara fel, fel, fel. Och fel igen! Jag förstår inte
-        Vad är det du inte förstår? frågade Caspain när han kom närmre
-        Varför människorna tror att jag ser ut så här! sa han argt och höll upp en porslinsängel för att i                     nästa sekund släppa tillbaka den ner i lådan.


 

Av gammal erfarenhet så visste Caspian att det enda sättet att få ängeln på andra tankar var att påminna honom om hans brutna vinge även om det inte var så snällt.

 
-        Hur är det med din vinge? Är den något bättre?
-        Har jag någon gång berättat för dig varför jag sitter här med min brutna vinge?  


Caspian satte sig tillrätta på en hög med julgransglitter för han visste att Xerxez inte skulle tystna förrän han fått berätta hela sin historia.

 

Tidigare inlägg