Stalkerannas julkalender del 7
Kvinnan hade bestämt sig för att hon skulle baka julkakor, hon tyckte om att baka och dessutom så var det snart Lucia. Hon funderade på att ta reda på var det gick att se på ett Luciatåg. Men samtidigt var hon rädd för att bli igenkänd, helst undvek hon människor. Hon handlade sent på kvällarna och var hon ute på dagarna så var det i alla fall så kallt att ingen kände igen henne under alla kläder. Under gårdagens kväll hade hon köpt jäst och saffran, fuskat lite och köpt en färdig pepparkaksdeg och en flaska glögg.
Hon hade precis ställt den sista plåten i ugnen när det ringde på dörren. Hjärtat hoppade några extra slag och hon kände hur hon andades häftigare. Hade de hittat henne? De hade många kontakter och det var många som var villiga att tjäna lite extra pengar på sina upplysningar. Hon tittade ut genom kikhålet och fick se en äldre kvinna som hon kände igen som en av grannarna.
- Hej! Jo, det är så att mitt barnbarn, Anna – Stina heter hon. Jo, alltså så att hon säljer adventskalendrar och jag vet att det är för sent nu egentligen men det är till scouterna. Hon är scout Anna-Stina och de säljer adventskalenderar. Det går ju till en bra sak så jag lovade henne att försöka sälja det sista. De har sålt sånna länge scouterna. Känner du till det? Aina Stenberg MasOlle hette hon som målat denna. Fin inte sant?
Kvinnan han precis slänga en blick på en ritad kalender av ett timmerhus med en snöhydda och tomtar framför, men hann inte öppna munnen för att säga att hon själv sålt sådana innan grannen fortsatte prata.
- Ja, jag visste ju inte det egentligen. Men det står här. Att det var hon som målade dem. En tysk tradition, och det var flickscouterna som sålde de första 1934. Den sista målade hon 1964. Då föddes min dotter faktiskt. 1964. Har du bakat? Det luktar underbart!
Kvinnan visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till denna granne som aldrig slutade prata men som samtidigt faschinerade henne på ett sätt som hon inte kunde förstå. Innan hon hann tänka efter och ångra sig hörde hon sig själv fråga om hon inte ville komma in på kaffe och lussebulle.
Tio minuter senare fann hon sig själv sittandes vid köksbordet med grannen som nu presenterat sig som Vendela. Hon jobbade på sjukhuset och var engagerad i kyrkokören och hade två döttrar och tre barnbarn. Som tur var så tyckte hon om att prata och därför slapp kvinnan prata så mycket om sig själv.
När grannen gått hem kom kvinnan på sig själv med att sakna sällskapet. Hon hade trott att efter hennes liv så skulle hon älska ensamheten och stillheten men hon fann sig allt oftare sakna kontakten med människorna och fansen. Tanken på att ännu en gång uppträda fanns där men samtidigt så fanns där något mycket viktigare i hennes liv nu som hon inte var villig att kompromissa med. Medan hon diskade kopparna så funderade hon på att bjuda in den pratglade grannen igen.