stalkeranna

Tre av de fyra ljusen i staken var tända och spred ett varmt sken omkring sig i tv-rummet. Kvinnan satt i soffan och pratade med sin man som snart skulle komma hem.

-        Jag är stor som ett hus nu.. eller jag är ju ett hus i och för sig. tillade hon och skrattade. 

-        Det är kanske många på en gång. Sex stycken är väl lagom?

-        Sex stycken är du inte klok? En räcker så bra så. Tänk sex stycken som vill ha mat på samma gång, jag är ingen ko!

-        Inte ens en söt ko som i Ferdinand?

-        Nej, inte ens så söt. Hur går det med affärerna? Är de avslutade till jul?

-        Ja, jag håller på med det sista nu. Jag är färdig i början på nästa veckan sedan ska jag säga adjö till släkten och köpa dig världens mest underbara julklapp.

-        En julklapp till mig. Kvinnan fnissade och hörde hur fjortis hon lät.

-        Mmm. svarade mannen hemlighetsfullt. Jag säger inte ett ord om vad det kan vara.

-        Så länge du kommer hem så får det vara precis vad som helst!

-        Jag lovar att komma hem! Inget kommer att hindra mig! Jag måste fortsätta jobba nu älskling. Men jag ska tänka på dig hela tiden.

-        Jag tänker på dig också. Kvinnan lade på luren. Snart var han hemma hennes älskade man.

Efter samtalet gick hon ut i köket och tittade på sitt överfyllda köksbord. Hon hade inte orkat ta itu med allt hon handlat under lördagen. Egentligen fattade hon inte varför hon trängdes med alla andra en lördag när hon alltid var ledig. Nu började hon att organisera bland högarna.

Julklapparna skulle slås in. Chokladkartongen skulle ställas undan innan hon åt upp den, eller snarare den andra chokladkartongen skulle ställas undan innan hon åt upp den. Och sedan så var det ju de små kläderna hon inte hade kunnat låta bli att köpa. Hon tog klädhögen med sig in i sovrummet tillsammans med en sax och började försiktigt klippa bort prislapparna. Sedan vek hon dem och lade dem i lådan, hon tvekade när hon sköt igen lådan. Skulle man tvätta kläder till så små barn innan de använde dem första gången? Hon hade verkligen ingen aning. Hur skulle hon kunna bli mamma, hon visste ju inget. Den glada känslan försvann och ersattes av en stark ängslan och oro över att inte klara av att bli mamma.

Caspian som såg denna sinnesändring bestämde sig snabbt för att nu fick Xerxez komma och hjälpa till. Att hjälpa kvinnan måste väl ses som ett steg i rätt riktning mot himlen. Caspian var övertygad om att det var så och begav sig upp för trapporna. Som tur var så bodde inte kvinnan på bottenvåningen. Caspian hann knappt ta sig innanför dörren innan Xerxez stod framför honom och undrade hur han kunde hjälpa till.

-        Nejdå, men det är snart jul och då ska man hjälpa till eller hur?

-        Kanske inte just för att det är jul men jag behöver hjälp. Någon måste muntra upp kvinnan och du måste hjälpa mig komma på hur.

-        Jag kan kanske spela för henne? Då blir de ju på bättre humör.

-        Spela? Hur menar du?

-        På harpan? han tittade frågande på Caspian. Du vet väl att människorna blir glada av harpmusik?

-        Jag hade ingen aning. Men spela du om det hjälper.

-        Jag är redan på väg svarade Xerxez och nästan föste Caspian ut genom dörren.

Caspian kände sig utkörde och började undra om inte Xerxez dolde något där inne. När han tittade in genom dörren innan den slog igen så hade han kunnat svära på att han såg en mörkklädd person där inne.