stalkeranna

12 december

De tre tanterna hade kommit med tåget från Göteborg. De hade valt det billigaste alternativet att sitta i stol på vägen ner. Tåget var gammalt och inte alls i närheten av X2000 men efter ett tag av att ha skakats fram och tillbaka så somnade de tre. De hade kommit till Skåne vid sextiden på morgonen vilket enligt deras tycke var alldeles för tidigt. Nu skulle de försöka ta sig ner till Österlen, i staden utan McDonald’s var de tvungna att sitta i den långa glastunneln som gick över spåren och kolla på tåg tills de kunde få hjälp med att hitta rätt.

Tack vare Internet så kände de folk över hela landet och här hade de tvingat till sig ett besök hos Pontus som var kock. Att han var kock tyckte de tre tanterna var en utmärkt merit. Han bodde precis vid torget så det var inte långt dit men de ville inte väcka honom så tidigt. Efter att ha suttit i gången i två timmar så var de nästan bundis med vakten som hade stationsområdet och han tog med dem på en enkel frukost i vakternas lokaler innan de begav sig hem till Pontus.

Pontus hade en enorm våning precis uppe under taket. Fönstren var så stora att de skulle kunna klättra upp och ställa sig i fönsterkarmen utan att kunna röra taket.

-        Vi får väl ha en enkel frukost? sa Pontus när de kom och började svinga stekjärn och juicepress i köket. De tre hade inte hjärta att säga att de redan ätit och vad var amerikanska pannkakor i jämförelse med torra mackor i alla fall?

-        Vi ska åka till… här kom inte Melker längre utan han tittade på de andra efter hjälp. Det är ett litet ställe fortsatte han sen eftersom de andra såg lika förvirrade ut som honom själv. Vi har det på lapp. sa han slutligen och gick efter sin jacka.

-        Det är på Österlen utanför Simrishamn.

-        Hur har ni tänkt att ta er dit där?

-        Vi vet inte riktigt. Kan man åka tåg dit?

-        Det är möjligt, jag känner inte till det faktiskt. Det enklaste är nog att gå till stationen och kolla. När ska ni åka ner har ni tänkt?

-        Så snabbt som möjligt har vi väl tänkt. Tyvärr känner vi inga där nere så vi blir tvungna att boka vandrarhem. Kan vi låna datorn och googla lite?

-        Självklart. Jag måste ändå iväg en runda men om jag lämnar en nyckel här så kan ni ta er in och ut själva. Vem ska ha nyckeln?

-        Det ska jag! sa Balthazar innan de andra hann reagera. Tro mig det är bäst.

13 december

Redan på 1800-talet hade Caspian hört talas om Lucia. Han hade själv inte upplevt det förrän på i mitten på 1900-talet men på ett av de årliga konventen hade Ossian som var  gårdstomte på en stor herrgård berättat att nästan svimmat av skräck när en kvinna i vit klänning och med ljus i håret plötsligt hade uppenbarat sig i herrskapets sovrum sjungandes julsånger. Vad han egentligen hade gjort i herrskapets sovrum ville han inte prata om men Caspian anade att han hade blivit sällskapssjuk på äldre dar.

Efter att ha hört den historien hade Caspian inte kunnat låta bli att gå och kolla på ett Luciatåg och sedan var han fast. Han hade några i sin närhet att välja på men helst så gick han till sjukhuset lite längre bort. Där började de tidigt så han var även med tomtars mått uppe tidigt denna Luciamorgon. Bäst tyckte han om barnavdelningen men det var också den avdelning som var den mest ”farliga”. Ungarna där trodde fortfarande på tomten så det gällde att hålla sig i hörnen. Eftersom han blivit lite lat på äldre dagar så tog han bussen till sjukhuset och smet in genom akutintaget. Han hann precis i tid för att se ungdomarna från musikskolan svänga in genom dörrarna.

I höghuset hade kvinnan fått en inbjudan under förmiddagen att följa med Vendela till ett av barnbarnens dagis för att titta på Luciafirandet. Först hade hon tvekat eftersom hon inte ville bli igenkänd och skyllt på att hon inte tyckte om folkmassor och inte gärna ville bli förkyld nu så här i slutet av graviditeten. Vendela hade lugnat henne och sagt att det var ingen fara eftersom det var utomhus i trädgården och att förra året hade varit underbar då barnen hade gjort ljuslyktor som hängde i träden och att några föräldrar hade gjort varm choklad och serverat det med lussebullar och pepparkakor. Då hade inte kvinnan kunnat stå emot längre utan leende tackat ja till inbjudan.  

Även de tre tanterna hade planer för Luciafirande som de hade påbörjat redan dagen innan med att gå till en pub. De hade kommit tillbaka till Pontus tidigt på morgonen och nu stod de i köket och hjälpte honom med maten inför kvällen då några gemensamma vänner skulle komma för att äta lite god mat, umgås och prata gamla minnen.

Casper hade stått för bordsdekorationen, det var en riktigt fin middag med glas och bestick till höger och vänster så att Casper blev alldeles snurrig. Han hade i alla fall ställt två ljusstakar av George Jensen och i en skål av samma formgivare hade han lagt ner mossa, murgröna och ställt små julstjärnor. Överst hade han hällt ordentligt med glitter, det kan aldrig bli för lite glitter menade han på.


14 december

Då det visat sig att de hade varit tvungna att åka vidare med tåg och sedan byta till buss alternativt byta till tåg för att byta till tåg igen för att komma till Simrishamn så hade Pontus erbjudit sig att ta med de tre på en åktur ner till Österlen i jakten på DRAMA. Allt Luciafirande hade dock kommit emellan och det var inte förrän på torsdagseftermiddagen som de kom iväg.

Eftersom de inte visste vart de skulle åka så åkte de till turistbyrån för att få hjälp med att ta reda på var huset som de fått beskrivet för sig kunde ligga. Det hjälpsamma paret utanför Göteborg hade besökt DRAMA i hennes släkthus för flera år sedan men de kom inte ihåg vad stället hette. De hade däremot beskrivit huset och nu hoppades de tre tanterna och Pontus att någon på turistbyrån skulle kunna lokalisera dem rätt.

Så här i december så var Simrishamn kallt, övergivet och blåsigt. Fiskebåtarna i hamnen guppade vid sina förtöjningar och det gick vita gäss på havet. De gick upp genom gatorna som var julpyntade och trivsamma trots det kalla vädret och med lite hjälp hittade de fram turistbyrån. På turistbyrån var det tyst och övergivet. De hade inte räknat med att det skulle vara stängt. Lappen på dörren talade om att det bara var öppet på lördagar under vinterhalvåret. Rådvilla tittade de på varandra. Vad skulle de nu ta sig till?

Efter en diskussion av små samhällen med nyfikna gamla så kom de fram till att de om de hade tur kunde hitta någon som var bekant med huset. De delade upp sig och ställde sig i vars en ende av torget och började sin utfrågning. Efter bara en kvart fick de napp. En tant i grå kappa och hatt med välfyllda matpåsar visste precis vilket hus de pratade om.

–       Vi har ingen affär längre förklarade hon när hon såg deras blickar på alla påsar. Den lade ner för flera år sedan när husen köptes upp av sommargäster. Men det inte alls svårt att hitta. Bara sväng ner till hamnen och sedan ska ni gå mot fyren. ni kommer att se det meddetsamma. Det ligger med utsikt mot havet. Men nu måste jag skynda mig om jag ska med bussen.  

–       Självklart ska du åka med oss. sa Pontus.

–       Men jag vill inte vara till besvär sa tanten rådvillt.

–       Det är inget besvär alls. Bara till hjälp. Vi kommer inte att hitta utan dig!

–       Ja. Om det inte är till besvär då. Det är ganska tungt.

–       Inga problem alls sa Pontus och tog tag i en av påsarna samtidigt som han nickade menande åt Melker att ta de andra påsarna.

Från andra sidan torget var de andra på väg mot dem och de fortsatte tillsammans mot bilen. På vägen om samhället där den lilla tanten bodde försökte de att pumpa henne på information men tanten visste inte mycket om sånna dära Stockholmare. Sånna dära Stockholmare var sommargäster förstod de snart av samtalet, det verkade dock kvitta om de verkligen var från Stockholm. Om DRAMA visste hon inte mycket, att det var hon som sjöng visste hon och hon hade tydligen sjungit på sommarfesten vid hamnen men så mycket mer fanns det inte att berätta om just DRAMA. Däremot fick de höra en massa intressanta historier om livet på fiskeläget.


15 december


Hemma i staden satt kvinnan och skrev julkort. Snön vräkte ner utanför fönstren och kvinnan kunde höra bilarnas däck mot snön när de körde förbi utanför. Det är ganska lyhört här tänkte hon för sig själv. I år hade hon köpte julkort från UNICEF, varje år köpte hon julkort där en del av pengarna gick till välgörenhet och varje år så var hennes manager snabb med att tala om att DRAMA faktiskt stödde de stackars barnen och var det inte så snällt av henne? Hon var ganska trött på sin manager, soon to be exmanager om hon fick som hon ville. Hon visste att det satt någon stackars person på ett kontor och skrev under julkort med hennes namn, kort som skulle skickas till personer som behövde klappas på ryggen.


När hon sneglade ut genom sitt köksfönster fick hon se Vendela komma gående ute på trottoaren och hon bestämde sig snabbt för att henne komma in senare på lite kvällsmat. Hon sprang trapporna ner för att hinna stoppa henne innan hon gick in till sig. Vendela tackade genast ja och kvinnan visste att de skulle få en rolig kväll tillsammans, de hade verkligen funnit varandra.


Caspian var verkligen nöjd med att kvinnan funnit någon. Han kände sig nöjd som hustomte. Nu skulle han bara komma på ett sätt att få Xerxez glad. Ju närmre julen kom ju buttrare blev han. Xerxez hade försökt att få lite hjälp med gåtan av en ängel han kände men de som bestämde över de vanliga änglarna hade fått reda på det och låtit honom veta att en sådan kontakt inte var önskvärd genom att starta ett stort åskväder som fortfarande förbryllade meteorologerna. Efter det hade Xerxez aktat sig noga för att rådfråga änglar men försvunnit ut på kvällarna på hemliga uppdrag som han inte ville prata om. Detta gjorde Caspian orolig men vad kan egentligen hända en ängel resonerade han. Han skulle gå upp till Xerxez meddetsamma bestämde han och hoppade ner från diskbänken och lämnade kvinnan med sina julkort från UNICEF.


Det var nästan så att Caspian ångrade att han gått upp till Xerxez. Xerxez var på ett fruktansvärt humör och Caspian förstod att hans nattliga utfärder inte hade gått som han velat.

-        Kan du inte bara berätta vad som är fel? Hur kan jag hjälpa dig?

-        Ingen kan hjälpa mig! Det är det som är problemet! De där uppe har bestämt att jag måste klara mig själv och allt går emot mig! Jag skiter i detta nu! Jag tänker sitta här resten av mitt jävla liv typ!

-        Men vilket språk för en ängel.. vad säger de om det?

-        Det bryr jag mig inte om! De får säga vad de vill, de kan ändå inte göra något värre mot mig än vad de redan har så jag tänker stanna här och jag tänker gå ut och jag tänker göra allt jag inte får göra!

-        Tänk dig för bara.

-        Jag har tänkt, tro mig att jag har tänkt. Nu skiter jag i det här! Nu ska jag iväg!